Det är säkert inte många av er som missat att liberala ungdomsförbundet kom med ett förslag för några månader sedan om att incest och nekrofili borde göras lagligt så länge det sker med båda parters samtycke. I nekrofilins fall skulle det innebära något medgivandedokument som personen skrev under innan den dog. 

Reaktionerna kom direket, och artikel efter artikel skrev om hur liberala ungdomsförbundet helt hade tappat vettet. Men jag förstod egentligen inte varför. Ett av 2000-talets slagord är "all kärlek är bra kärlek". Det var med den motiveringen som man så starkt förde igenom könsneutrala äktenskap. Och idag tycker man det skulle vara otänkbart att vara emot könsneutrala äktenskap för "all kärlek är bra kärlek". Varför skulle då inte kärlek mellan t.ex en förälder och dennes vuxna barn vara bra? Eller månggifte för den sakens skull?

Personligen anser jag inte att all kärlek är bra kärlek. All medmänsklig nästakärlek är bra! Men det är inte samma sak som att all kärlek är bra i betydelsen sexuell attraktion. Jag tycker det finns många exempel på "dålig kärlek". Pedofili och zoofili är två bra exempel.

Grunden och grundtanken för ett förhållande är egentligen att bilda familj. Och i vilken konstellation bildar man familj? Jo, en mamma och en pappa. Allt annat är någon form av avart från grundtanken med äktenskapet. Därför tycker jag att äktenskapet ska vara reserverat för en man och en kvinna. Och jag är så konservativ att jag anser att båda ska vara levande och att de inte ska vara nära släkt. 

Men innebär det då att alla andra förhållanden ska vara förbjudna? Ja, det beror väl på om man vill ha morallagar eller inte. Jag är själv lite delad i den frågan, men lutar nog ändå åt att vi inte ska lägga oss för mycket i människors privata angelägenheter. Men om vi tillåter homosexualitet, eller förhållande med flera partner är det rent hyckleri att fördöma incest och nekrofili. Antingen får man anse att all kärlek är bra kärlek, eller så får man sluta fördöma dem som har en annan bild av vad som är ett sunt normalt förhållande. 

Vem är egentligen värd att leva? Är det de människor som bidrar ekonomiskt till samhället? Kan människor som kostar samhället mer pengar än de bidrar med också vara värda att leva? Handlar det om hur snygg personen är? Hur intelligent personen är? Hur fysiskt fungerande personen är?

För mig är det helt självklart att alla människor i sig själva har ett värde att leva, oavsett hur de ser ut, hur de beter sig eller vad de klarar av. Jag tror de flesta av er håller med?

Men vet ni att det inte fungerar så i världen. I många länder anses människor med ett visst handikap inte vara värda att leva. I vissa delar av Afrika anses t.ex albino-barn inte värda att leva. Men visste ni att det är precis likadant i Sverige? I Sverige anses ca 60% av en viss grupp människor inte levnadsvärdiga! Som du kanske förstår talar jag om människor med downs syndrom. 60% av alla barn med down syndrom aborteras innan de hinner födas. I Danmark är det till och med långt värre. Där räknar man med att inga barn med downs syndrom kommer att födas om 10-15 år. 

Man gör ett fostervattenprov och det enda som avgör om barnet är värt att födas och leva är om barnet har downs syndrom eller inte. Är barnet helt friskt är det värdigt att födas och leva. Är barnet inte friskt aborteras det. Det är sant att människor med downs syndrom på mänga sätt får en svårare uppväxt, ofta med många andra följdsjukdomar. Men att försöka låtsas som att det handlar om barnets bästa är rent hyckleri. Fråga en person med downs syndrom om han/hon vill leva, och jag tror att du kommer upptäcka att de är MINST lika levnadsglada som andra människor. 

Visst, det kommer att bli jobbigt för föräldrarna, men är det avgörande för människans värde? Vad säger det här egentligen om människosynen på funktionsnedsatta? Och vad är nästa steg? Barn med någon fysisk abnormalitet? Om man kan ta reda på barnets intelligens, eller utseende, ska det då vara avgörande? Hur perfekt måste barnet vara för att födas? Jag själv har ögonfel. Är det godkänt?

Jag såg en gång en intervju med en person som har downs syndrom om som visste vad som hände med dem idag. Han berättade att det var väldigt jobbigt att se att de inte var önskade i samhället. Att de snart inte fanns kvar (det här var i Danmark) längre eftersom de inte passade in i samhället. 

Ingen ska behöva känna så!

Även människor med downs syndrom är fantastiska och ofta mycket glada människor. Se de här människorna. Är de inte värda att födas? Är de inte värda att kosta staten lite extra pengar?

Madeline Stuart, modell med downs syndrom

Harry Fairchild, bortennisspelare och coach

Eller bara de här glada och underbara människorna med downs syndrom:

Jag vill inte leva i ett samhälle där folk rankas efter deras egenskaper och färdigheter. Vi måste alltid kämpa för allas lika värde!

Nu ska jag berätta något chockerande och upprörande. Jag, en helt vanlig ung Svensson är värdekonservativ! Kan ni tänka er något så upprörande? Att vara ung och värdekonservativ?!

Det borde inte vara så chockerande. Jag menar, jag tycker inte att någon är mindre värd, jag vill inte utestänga folk från vårt sammhälle, inte att någon ska diskrimineras o.s.v Men jag är värdekonservativ, och är man ung och uppvuxen i Sverige så ska man ju vara så där uppfriskande normkritisk och ogilla alla tidigare värderingar, bara för att de inte är nya och fräscha. Tyvärr har jag allt för många gånger fått direkta påhopp och hot för att inte mina åsikter alltid ligger precis i mittfåran. 

Här i den här bloggen kommer jag skriva precis vad jag tycker. Du behöver inte hålla med mig, men jag ber dig vara öppen för att majoritetens åsikt inte behöver vara rätt bara för att majoriteten tycker så. Eller åtminstone vara öppen för att inte alla tycker som du gör! =)

Välkommen att läsa och att höra av dig. Men håll god ton! =)